Life is good ^^
Just nu leker livet!
Jag har äntligen börjat mitt jobb och jag känner mig kompetent och att jag platsar :D
Att studera i 9 års grundskola, 3 års gymnasiue och 4 (snart 4,5) år på universitet och faktisk lyckas att få jobbet som man utbilda sig för, dessutom ett jävligt bra sådant! Det är lycka!
Så nu är officelt lärare
Självförstörelse
Det enda som står i vägen för att nå dina mål är dig själv. Även om jag bestämmer mig för att nu jävlar ska det ske så vet jag inte om jag har förmågan eller diciplinen att nå målet.
Jag älskar att träna, men jag tränar sällan själv, varför krävs det andra när jag vet hur jag borde träna?
Ibland är jag ensam...så ensam...
Väldigt få når mig på djupet, inklusive jag själv...
Why?
Ibland blir jag arg utan att veta varför, minsta lilla sak gör mig då sur...
Det är dock inte lågt blodsocker...
Jag blir irriterad och blir paranoid och ibland svartsjuk. Men där har jag tur att jag är en logisk person med ett samvete. Jag vet att jag inte blir sviken.
Jag anpassar mig för mycket, vill vara för älskad av mina nära...
Ett behov av närhete som jag tvingar på andra?
Stimulerar jag mig själv genom att göra sådant jag tycker är roligt så klarar jag mig bra.
Men när det inte går så blir jag lite udda.
Just nu kan jag heller inget göra. Och jag borde inte klaga.
Jag är lyckad, jag har chansen för ett drömliv, men vägen dit kräver att man tar riskerna.
Slutet ser ljust ut, men vägen dit?
Jag är min egen värsta fiende. Det finns ingen som trackar mig så mycket som jag. Även när jag lyckas så finner jag något sätt att klaga på mig själv. Denna eviga perfektionistiska väg. Rädd för konsekvenser där andra berörs.
Det är svårt att läka då jag är den enda som kan läka mig själv, om någon annan skulle försöka och säger fel, skulle de slå hundrafaltigt fel...
With doubt comes pain
Passivitet kommer bli mitt nedfall, Märk mina ord!
tveka och anpassa sig för mycket är farligt i långa loppet...
tveka och anpassa sig för mycket är farligt i långa loppet...
Gör det du tycker är rätt på plats och ta konsekvenserna med gott samvete!
Nu ska jag bara övertyga migsjälv :P
To be or not to be, that is the serious question...
Att vara sig själv i alla lägen...Många kan påstå sig göra det men jag tvekar att många gör det.
Men varför inte? Ens omgivining måste väl acceptera den man är och man måste väl våga vara sig själv helt, även för främlingar?
Men anpassningar sker och udda intressen döljs för rädsla att inte passa in.
Varför kan vi inte bara acceptera alla inklusive oss själva?
