freakgeek

Det är dock inte lågt blodsocker...

Jag blir irriterad och blir paranoid och ibland svartsjuk. Men där har jag tur att jag är en logisk person med ett samvete. Jag vet att jag inte blir sviken.

Jag anpassar mig för mycket, vill vara för älskad av mina nära...

Ett behov av närhete som jag tvingar på andra?

Stimulerar jag mig själv genom att göra sådant jag tycker är roligt så klarar jag mig bra.

Men när det inte går så blir jag lite udda.

Just nu kan jag heller inget göra. Och jag borde inte klaga.

Jag är lyckad, jag har chansen för ett drömliv, men vägen dit kräver att man tar riskerna.

Slutet ser ljust ut, men vägen dit?

Jag är min egen värsta fiende. Det finns ingen som trackar mig så mycket som jag. Även när jag lyckas så finner jag något sätt att klaga på mig själv. Denna eviga perfektionistiska väg. Rädd för konsekvenser där andra berörs.

Det är svårt att läka då jag är den enda som kan läka mig själv, om någon annan skulle försöka och säger fel, skulle de slå hundrafaltigt fel...